|
Bild
Bakgrund
Detta kapitel bygger till stora delar på egna minnesbilder och upplevelser under de senaste 60 åren. Givetvis innehåller det skrivna också berättelser av äldre släktingar och grannar. Bildmaterialet från denna period och även tidigare är delvis eget men också lånat av släkt och vänner. Det har skannats och ingår som en viktig del men har begränsats till tolv bilder i detta kapitel. Information om öns innevånare i riktigt gammal tid har hämtats från husförhörslängder som förvaras på Värmlandsarkiv. Uppgifter om fastighetsbildning vid två laga skiften på Åsundaön har jag fått från Lantmäteriets avdelning i Karlstad. Även den numera nedlagda Vänerns Seglationsstyrelse har bidragit med information.
Åsundaön är den största ön i Segerstads skärgård som numera är klassat som naturreservat. Den norra delen av ön ligger emellertid utanför reservatet. Ön är ca 5 km lång och ca 1,2 km bred på det bredaste stället. Den totala ytan med stränder inräknade uppgår till nästan 500 ha. Ett smalt sund skiljer ön från fastlandet. På öns nordvästra sida finns några s.k. jättegrytor från istiden. Idag är öns yta till allra största delen täckt av skog.
Något om Åsundaöns historia
Sedan urminnes tider har det funnits folk på ön, vilket bland annat en bronsåldersgrav på Bryggudden berättar om. Gården Åsunda är omnämnd redan i en jordebok från 1400-talet. Befolkningen på ön har funnit sin utkomst inte bara genom jordbruk och skogsbruk utan också genom jakt och fiske. På tidiga kartor finns en notplats angiven som en samfällighet för fisket. Åsunda utgjorde ett hemman och den sammanlagda storleken angavs i lantmäteritermer till ett mantal. Storleken ett mantal innebar att en jordbrukare skulle kunna försörja sin familj och betala den skatt som var bestämd på den avkastning som jorden gav. I gammal tid kan eventuellt hela ön ha varit en fastighet med en ägare och att detta har lett fram till uttrycket Åsunda Säteri. Det krav som fanns en gång i tiden på att ett säteri skulle ha en stor och statusbetonad mangårdsbyggnad har sannolikt inte varit uppfyllt. En modernare tolkning av begreppet säteri infördes under 1800-talet. Säteriet kunde då vara en stor och välskött gård. Beteckningen säteri användes så sent som vid laga skiftet 1845 för Åsunda, men då handlade det om fem självägande bönder som tillsammans bildade ett säteri. Jordbruket var alltså vid den tiden så omfattande att fem jordbrukarfamiljer med tjänstefolk och torpställen kunde försörja sig på ön. Det här tyder på att varken säteribegreppet eller storleken ett mantal egentligen passar in på Åsundaön.
Av de äldsta husförhörslängderna från senare halvan av 1700-talet framgår att ca 20 personer bodde i en bygemenskap på Åsundaön. Det är detta område som jag kallar för Åsundabyn och platsen ligger ungefär en halv kilometer söderut från färjeläget. Vid samma tid, under 1700-talet bodde ca 10 personer på torpet Brygga, som låg längst norr ut på det vi nu kallar Bryggudden. På en karta från 1698 återfinns torpet Brygga angiven som en bosättning. Här hittar man idag rester efter två skorstensmurar på platsen där torpet låg. Det bör rimligen tyda på att här låg ett stort bostadshus en gång i tiden. Torpet Brygga anges också i skriften ’Hydrografisk Beskrivning över Vänern’ från år 1815, som ett kännemärke för de skyddade ankringsplatser för fartyg som finns norr om ön. På samma karta från slutet av 1600-talet finns också en bosättning markerad på det smala näset (Ilsterbiten) mellan Bryggudden och den stora delen av ön. Några detaljer om denna bosättning har inte hittats.
Förmodligen har innevånarna lämnat detta torpställe i början på 1800-talet eftersom torpet inte omnämns i husförhörslängderna från och med denna tid. Torpet finns ej heller medtaget som en boplats på ekonomiska kartan från 1880-talet vilket tyder på att även byggnaderna hade avlägsnats från platsen och kanske flyttats till bygemenskapen på ön.
Vid en närmare granskning av husförhörslängderna från perioden 1810-1815 framgår att torpet Brygga då beboddes av bröderna Anders Larsson (född 1767) och den två år yngre Bengt Larsson med familjer. Anders Larsson och hans hustru Annika Nilsdotter fick sju barn varav sex var födda på torpet. Familjen flyttade emellertid år 1812 från torpet till fastlandet i Karterudstrakten. Bengt Larsson flyttade av den anledningen ett år senare från platsen in till det vi kallar Åsundabyn, som låg ca 1,5 km från Bryggudden. Sannolikt tog Bengt Larsson ned befintliga timmerbyggnader för att sedan resa upp huset/husen inne på ön, säkerligen för att komma närmare grannar och få uppleva den bygemenskap som där fanns. På den tiden var det säkert mycket enklare att återanvända färdigt hustimmer jämfört med att hugga nytt virke. Bröderna Anders och Bengt Larsson blev alltså de sista som bodde på torpet Brygga. Troligtvis revs torpet innan ovan nämnd ”Hydrografisk Beskrivning över Vänern” gavs ut. Många av dagens Åsundabor tycker det är intressant att än idag 200 år senare, se resterna av detta boende. Där finns också spår av en fruktträdgård och några kortare stengärdsgårdar. Platsen kallades för ”parken” och var mål för utflykter av den sista generationen jordbrukare på ön.
Söderut på ön fanns torpet Lönhult. Det var bebott redan på 1700-talet med ca 10 innevånare.
Totalt bodde alltså ca 40 personer på ön vid början av 1800 talet.
Idag finner man på denna plats dels resterna från en skorstensmur, dels spår av en jordkällare och fruktträd. Ekonomibyggnaderna fanns kvar till i början av 1940-talet. De revs då och försåldes som ved till Stockholm då en sträng kyla rådde på vintrarna under krigsåren och det var stor brist på kol och ved.
Från tiden 1845-1847 då laga skifte genomfördes på Åsunda.
Vid mitten av 1800-talet motsvarade jordbruket på ön sammantaget ca ett mantal, som anges ovan. Ungefär en fjärdedel av öns yta på nära 500 ha upptogs då av åkermark. De samfällda områdena, dvs. områden som ägdes gemensamt av öns jordägare, notplats vid sundet och färjplats samt vägar på ön uppgick till ca 8 tunnland (4 ha)
Det laga skiftet år 1847 ledde till att fem fastigheter med beteckningarna A -E bildades på ön. Fastigheterna A – D bestod av två skiften vardera medan fastigheten E utgjorde ett enda skifte på södra delen av ön. Av kartan från detta år får man uppfattningen att allt boende på den tiden var samlat till en bygemenskap som låg centralt på Åsundaön med hänsyn till åkermarkerna.
Det fanns fem registrerade hemmansägare efter det att laga skifte var genomfört:
A Petter Jonasson
B Jonas Andersson
C Wilhelm Wachenfelt
D Anders Andersson
E Jonas Jansson
Folkmängden uppgick till ca 70 personer. Utöver familjerna är också drängar och pigor inräknade, även en familj som klassades som backstugusittare dvs. en familj som saknade egen jord att bruka. Idag skulle det bäst motsvara en familj där husfadern försörjde sig och de sina på hantverk, t ex snickeri och timmermansarbete. Man kan räkna till 28 byggnader på kartan från den tiden. Det går inte att avgöra vad som var mangårdsbyggnad/bostad eller ekonomibyggnad/uthus. Det går inte heller att få fram några detaljer om jordbrukets omfattning från den här tiden. Åkerarealen framgår däremot tydligt på kartan från tiden för det laga skiftet. En bedömning ger vid handen att ca en fjärdedel av öns yta upptogs av odlad mark,
Laga skiftet ledde emellertid fram till en tvångsutflyttning från bygemenskapen, men som de berörda ändå var överens om. Sålunda fick Anders Andersson flytta till Lönhult ( i lantmäteriets handlingar från den tiden anges namnet till Linhult). Jonas Jansson däremot fick ge sig iväg ända till öns södra ände, till Boviken, ca tre km från bygemenskapen. Det är oklart om Boviken var bebyggd dessförinnan men av allt att döma har åkermarkerna på denna plats tidigare brukats av bönder som bott i Åsundabyn.
Av alla de byggnader som då fanns i Åsundabyn återstår numera bara ett fåtal, en bostad (idag ett modernt hus som i gammal tid kallades ”Fridas stuga”), en smedja och ett spannmålsmagasin ombyggt till fritidsbostad. Mer om detta längre fram.
Vid en genomgång av släktförhållanden fick jag intrycket att det handlade om en ganska stor utflyttning och motsvarande inflyttning. Livet på ön innebar strapatser och isolering från omvärlden och detta vägde troligen tyngre än det vi idag upplever som positivt, t. ex. närheten till vattnet. Emellertid kan konstateras att Stina Maja Jonasdotter (född 1842), dotter till ovan nämnde Jonas Jansson (född 1814 på Åsundaön), stannade på ön och gifte sig 1862 med Peter Jonsson (född 1837), son till Jonas Andersson ovan. Tillsammans fick de nio barn. Frida som gett namnet åt den på ön ännu existerande byggnaden, som anges ovan, var ett av barnen i denna skara. Frida kan vi sedan följa via dottern Gunda (född 1913) fram till våra dagar. Fridas några år yngre broder Axel Pettersson tog till sist över jordbruket efter sin far, Peter Jonsson.
Gundas släkt har vi sålunda kunnat följa upp i åtta generationer. Den börjar med Jan Jonsson (född 1770) inflyttad till Åsunda runt sekelskiftet 17/1800 talet och far till Jonas Jansson samt slutar med Gundas barnbarns barn boende på västkusten söder om Göteborg. Denna sjunde och åttonde generation har nyligen besökt övre Åsundatorp där Gunda och hennes make Egon bodde tillsammans med Fridas bror Axel Pettersson i många år.
Vid en kontakt nyligen med Gundas dotterdotter berättade hon bland annat att det härbre som står på övre Åsundatorp gavs namnet Nettebo efter hennes förnamn Jeanette. Jag kunde då berätta att jag själv stod för transporten av härbret med vår traktor och vagn, från Boviken på södra Åsundaön till Åsundatorp. Hennes morfar Egon hade tidigare köpt härbret av Billerud/Uddeholm som då var ägare till fastigheten i mitten av 70-talet.
På följande diagram kan man i grova drag se hur antalet innevånare har ändrats från år 1750 till våra dagar. Siffrorna är dels hämtade ur husförhörslängder, dels tagna ur kyrkans folkbokföring. Under senare år bygger siffrorna på mina egna minnesbilder.
Uppgiften om 13 gårdar på ön någon gång under 1800-talet (Georg Järbel, Segerstads socken 1963) förefaller vara tilltagen i överkant enligt mina efterforskningar. På ekonomiska kartan från 1880 kan man iaktta 8 boplatser. Två fanns nere vid Boviken och två vid Lönhultet, resterande fyra återfanns centralt på ön. På de förstnämnda boplatserna var det med all sannolikhet fråga om mindre jordbruk och torpställen samt backstuguboende medan det centralt på ön bodde självägande bönder och tjänstefolk. De olika gårdarna hade sina namn. En av boplatserna kallades för Stallbacken men det har inte gått att utröna var den låg.
Tjugo år efter det första laga skiftet d.v.s. 1867 justerades gränserna för skiftena B och D. De mätningar som hade genomförts förra gången underkändes och nya gränsdragningar gjordes. Nya omflyttningar av mangårdsbyggnader och ekonomibyggnader kostnadsberäknades. Ersättningar mellan bönderna förekom inte bara i antal gödsellass utan även i form av hårdvaluta, på den tiden riksdaler.
Från 1919 då familjen August och Anna Olsson med sina sex barn flyttade till ön.
Mina farföräldrar, August och Anna Olsson kom till Åsundaön våren 1919 efter att ha skrivit arrendekontrakt på gården Åsunda 1:2. Deras mangårdsbyggnad visas på bild 1 nedan.
Arealen överensstämde med skifte A från laga skiftet. Gården var på den tiden den största på ön med ca 100 ha areal varav 25 ha var åker och resterande 75 ha skog och rudiment (mark utan ekonomisk betydelse). Min egen far, Gunnar, som skulle fylla 17 år i maj samma vår var äldst i en skara på sex syskon. Brodern Gustav kom närmast, 15 år gammal, sedan Folke 12 år och vidare Richard, Olga och Oskar, den yngste, som var nästan fyra år gammal när familjen kom till Åsunda. I juli utökades skaran med ytterligare en syster, Dagny, som föddes i slutet av månaden.
Min farfar och farmor var 56 och 46 år den våren när de bröt upp från Kila norr om Säffle. Färden från Kila till Åsunda gick till stor del över isbelagda vatten, först över Harfjorden och sedan via Risnäs udde över Åsfjorden till Sörviken på Åsunda. Därifrån var det sedan mindre än en kilometer kvar till den gård de skulle komma att bruka fram till 1946 då båda gick ur tiden inom loppet av en vecka. Vid den tiden hade sonen Folke sedan några år brukat jorden som självägande bonde.
När de anlände till ön 1919 visade det sig att det redan bodde en August Olsson med familj på ön (inget släktskap fanns). Den familjen lämnade Åsundaön år 1947 när makarna Gösta (son till ovan nämnde August) och Solveig Olsson (född Abrahamsson) köpte gården Åsundatorp och bosatte sig på fastlandet. För Solveigs del innebar denna flytt att hon kom tillbaka till föräldrahemmet och att brodern Otto Abrahamsson i samband med detta flyttade till en nybyggd villa intill Solbergs handel. Den bostad som makarna Gösta och Solveig lät uppföra i slutet av 30-talet är den enda mangårdsbyggnad som finns kvar från jordbrukstiden. Huset är nu renoverat och används som fritidsbostad av en familj från Karlstad. Göstas och Solveigs flytt var det första steget mot en fullständig avfolkning av ön och nedläggning av jordbruket där ute.
År 1930 flyttade Hilding och Elise Österberg med fyra barn, alla flickor, (Edit, Astrid, Gunnel och Annie) till ön, efter att samma år ha köpt gården Åsunda 1:4 av Axel Pettersson (född 1884 på Åsunda). Barnaskaran växte under första halvan av 30-talet med tre syskon: John, Hedvig och Gerd. Dessa sju barn förlorade sin mor Elise, som dog redan 1937 endast 35 år gammal.
Bild 2 återger barnaskaran på vintern strax efter moderns bortgång. Edit och Astrid bär sorgband på sina kappor. I början av 40-talet gifte sig Hilding med Anna Elisabeth Ekdahl och de fick tre barn tillsammans: Eivor, Sven Åke och Edna. I denna barnskara var det 23 år mellan Edit som var äldst och Edna den yngsta.
Sex av Hilding Österbergs barn/barnbarn har idag sina fritidsställen på ön och gården är fortfarande i familjens ägo.
Dessa tre familjer drev sina respektive jordbruk på ön fram till perioden 1947-1950.
Livet på gårdarna var säkert slitsamt många gånger. Något så självklart som elektrisk ström kom inte till ön förrän 1944. Detta var fem år innan jordbruket lades ned. Rinnande vatten och avlopp var inte at tänka på. Intrycket är ändå att de som hade förmåga att glädja sig åt det som skärgårdsnaturen gav kunde tänka sig att stanna. Bristen på moderna bekvämligheter och den ständiga kampen för att ta sig till fastlandet kom ändå att dominera i valet mellan att stanna och att ge sig av.
När Folke Olsson år 1949 sålde Åsunda 1:2 skrevs ett avtal med Uddeholmsbolaget om att alla hus skulle rivas för att ge plats för plantering av gran även på själva gårdsplanen. Den mangårdsbyggnad som visas på fotot ovan var stor med härliga utrymmen men det var inget gediget timmerhus utan byggt av bräder och plank. Den person som ägde fastigheten vid den tid huset byggdes lär ha varit sågverksägare och han använde givetvis material som sågen producerade. Dessutom kunde han använda en biprodukt som sågspån för isolering i väggar golv och tak. Det lär emellertid ha varit svårt att hålla värmen vintertid.
Gösta och Solveig Olsson sålde också sin gård till nämnda bolag, men det bostadshus som fanns på denna fastighet var ju relativt nytt och bedömdes vara i sådant skick att det skulle kunna användas som skoghuggareförläggning. Av denna anledning räddades huset till eftervärlden och ägs idag av ovan nämnda Karlstadsfamilj.
Fritidsbebyggelse på ön?
Planer på fritidsbebyggelse på ön börjar ta form under 1943-46. Några sommarstugor byggdes under dessa år både på Bryggudden och i Sörviken. Tomter avstyckades inte utan stugorna byggdes på så kallad ”ofri grund”.
Gunnar och Astrid Olsson köper vid den här tiden ett markområde av Gunnars broder Folke Olsson som då var ägare till Åsunda 1:2. Det är västra sidan av öns nordspets kallad Bryggudden. Ett område som är ca 15 tunnland stort med en strandremsa på ca 700 meter. På den tiden var det så gott som ingen som riktigt förstod vad man skulle använda ett sådant område till. Emellertid kom ganska snart andra idéer att göra sig gällande. Det som till en början var tänkt som fritidsnöje åt Gunnar Olsson med familj ändrades till ett projekt som skulle leda till det som kom att kallas Åsunda Friluftsbad.
Åsunda Friluftsbad
Sommaren 1947 stod 'anläggningen' klar att invigas lagom till midsommar.
Det sista året fram till invigningen var minst sagt stressigt. Anläggningen skulle byggas på ett år från -46 till -47. Förutom familjen, som fick sätta till all fritid den perioden, deltog åtskilliga från bygden. Det bör kanske framhållas att bröderna Nils, Bo och jag själv (Lars) endast var 12, 10 och 8 år gamla, i nu nämnd ordning, och alltså inte kunde bidra speciellt mycket, men Gunnar såg till att hålla oss sysselsatta. Det faktum att ytterligare en broder Per föddes våren -46 förbättrade inte situationen för vår mamma Astrid, som utan tvekan hade en alltför stor arbetsbörda de fyra åren som friluftsbadet existerade.
Även bygdens folk deltog i arbetet. Nämnas kan att Hilding Österberg var murare, Folkes dräng Schyman var något av allt i allo och hantlangare när jordbrukssysslorna inte var för betungande.
Leveranser av möbler och annan utrustning gjordes av en inredningsaffär i Grums. Många av transporterna skedde med möbelhandlarens egen snabbgående motorbåt. Vackra sommar- dagar utnyttjades för dessa transporter. När Grythyttans stålmöbler levererades kunde man knappast se båten under berget av möbler som var surrade med rep över hela båten.
Bröderna Herbert, Henning och Erik från Backåsen (nära Solberg) åtog sig bland annat arbetet med att bygga dansbanan på våren -47 så att den kunde vara klar till invigningen.
Den blev klar i tid och blev väl något av en huvudattraktion för de ca 1000 gäster som kom till midsommarafton det året. Dansbanan hade även en överbyggd estrad för musiken. Sommaren 1947 bjöd på strålande väder och vad mera kan behövas för att göra ett friluftsbad till en succé? Området var väl inhägnat med taggtråd efter konstens alla regler. Besökarna hade att erlägga inträdesavgift när det var festkväll med musik och även annan underhållning som kampsport av äldre slag. Det var inte gratis att dansa heller, men de pengar som togs in där tror jag gick till musiken oavkortat.
Festkvällar som drog mycket folk krävde ordningsvakter. Redan på denna tid var det många som blev överförfriskade av starka drycker. Röster höjdes och vid ett par tillfällen utvecklades ordstriderna till regelrätta slagsmål. Några tillfällen hade vi upp till fyra ordningsvakter vilket kändes tryggt. Visst tyckte vi grabbar att det var spännande sådana kvällar på den annars så lugna ön.
Mycket folk samlades tidvis och inte enbart på festkvällar utan också på söndagar t. ex vilket bild 8 återger i viss mån. Av bilden får man intrycket att folk tittar på något ute på sjön. Det kan ha varit en simtävling där vi bröder med kusiner från stan var ålagda att delta. Här var det bara fråga om att kämpa väl och inte tänka på seger (för min del i vart fall). Det kan också ha varit en bogserbåt med transport av orkester från något av samhällena runt Åsfjorden till festplatsen på Åsunda.
Det var inte enbart en festplats utan också ett friluftsbad av ganska hög kvalité vilket bild 9 vittnar om. Viken som på kartor än idag benämns Sandviken är numera helt igenväxt med vass. På 40-talet emellertid levde viken upp till sitt namn och utgjorde då en långgrund vik med fin sandbotten. Lämplig som tummelplats för yngre besökare. Vassen hölls borta av kor och ungdjur som fritt kunde gå ut i vattnet och beta av den växtlighet som försökte etablera sig. Barnen i Bohusekan är: Nils vid årorna, Bo längst bak och jag stående medan de övriga är kusiner från Karlstad.
För att underlätta för folk att ta sig till den nya attraktionen på Åsunda beställdes en passagerarbåt som också var klar att tas i bruk sommaren 1947. Den byggdes i Skagene på Hammarön och fick namnet Åsunda. Båtbyggeriet finns kvar än idag men drivs mer som ett ordinärt snickeri. Båten var godkänd för 22 passagerare men rekordet när det gällde antalet passagerare var 75. Denna klart olagliga tur gick från Bryggudden till Slottsbron tidigt midsommardagens morgon i strålande sol och över den spegelblanka Åsfjorden. Det hela klarades utan missöden och det var svårt för att inte säga omöjligt att neka de som var kvar på ön att få följa med denna sista tur. Regelrätta turer uppehölls normalt mellan Åsunda och Slottsbron, Älvenäs/Vålberg och med något mindre frekvens även till Liljedal. Båttrafiken pågick endast i två år och redan 1949 sattes båten i trafik mellan inre hamn i Karlstad och Tynäs på Hammarön. En bättre lönsamhet förväntades av denna förändring. Det är tveksamt om det blev så. Året därefter lyftes båten upp på en lastbil och forslades till Norrköping för att gå som sightseeingbåt på Motala ström. Detta var ett helt nytt äventyr för familjen Gunnar Olsson som med detta lämnade Åsundaön för några somrar.
Hela projektet Åsunda Friluftsbad var emellertid dömt att misslyckas. Köket var litet och lågt i tak. En liten vedspis fanns för kaffekokning och värmning av diskvatten. Skulle mat serveras måste detta beställas av gästerna i förväg. Det var givetvis Astrid som fick dra det tunga lasset. När mycket folk förväntades kallades bygdens flickor till hjälp med servering och diskning. Några som ofta ställde upp var Margit Kartman och systrarna Astrid och Annie Österberg. Vatten för kökets behov fick bäras in men diskbaljorna kunde tömmas i en vask Råvaror för restaurangen antingen i en två meter djup källargrop eller i ett isskåp. Isen togs upp från sjön under vintern när den var lämpligt tjock d.v.s. ca två dm. Den lagrades i vår isbinge under tjocka lager av sågspån.
Elektrisk kraft kom inte till Bryggudden förrän 1967. Under åren med Åsunda friluftsbad hade vi ett tolvvolts elsystem endast för belysning. Batterierna laddades med en benindriven motor/generator. Leveranser av förnödenheter till restaurangen skedde normalt från Slottsbron och togs över med passagerarbåten. Läskedrycker och pilsner kom landvägen med en liten lastbil som kunde tas över på den dåliga färja som då användes. Det var en högtidsstund att vara med och lasta av dryckesvarorna för då visste vi pojkar att vi skulle få var sin flaska läskedryck när det hela var klart. Vägen över ön från Åsundabyn till Bryggudden kunde med största svårighet användas för biltrafik. Det var en jordväg bestående av hästramp i mitten och hjulspår på vardera sidan om två rader av grästorv som kunde vara väldigt höga på sina ställen. Vägen bar även en mindre lastbil men endast om vägen var torr.
Vi hade även en kiosk där vi sålde godis och cigaretter. Det som inte såldes av godiset fick vi tugga i oss själva under höstmånaderna. Cigaretterna var inte så lockande med tanke på att vi var i 10-12-årsåldern min bror Bosse och jag. Det intensiva ätandet av godis satte nog sina spår i våra tänder. Mina var i behov av mycket lagning under de år som kiosken var vårt ansvarsområde. Kaloriintaget var inte så allvarligt utan det kunde vi springa av oss på våra lediga stunder.
Med tanke på att det var svårt att nå friluftsbadet landvägen krävdes stora bryggor för att ta emot de gäster som kom i båtar från Slottsbron/Grums och Älvenäs/Vålberg i första hand. Även vår egen passagerarbåt krävde en rejäl brygga. Problemet var emellertid att bryggorna bara klarade en säsong eftersom isskruvning i regel förstörde dem varje vinter. Min far Gunnar blev något av en specialist när det gällde att snabbt bygga upp en ny brygga varje vår.
Färjeförbindelsen mellan ön och fastlandet
En plats som kallades Färjstad angavs på kartan redan i samband med laga skiftet år 1845 på ön. Denna plats ligger bara ca 20 m sydost om nuvarande färjeläge och den togs i bruk i full utsträckning först när den så kallade 'risbron' försvann. I gammal tid med självhushåll fanns inte behovet av dagliga kontakter med fastlandssidan, men man undrar om lantmäterimyndigheten redan före mitten av 1800-talet insåg att utvecklingen skulle gå i en sådan riktning att en färja på sikt skulle bli nödvändig.
Färjetrafiken blev ett måste när beslut togs att göra Åsundasundet till farled för att förkorta resan mellan Skoghall (Klarälvens mynningsområde) och de befintliga sulfitfabrikerna runt Åsfjorden (Norsälvens mynningsområde), Edsvalla, Slottsbrons och Kyrkebyns sulfitfabriker. Transport av vedråvara skedde vid denna tid normalt i strömmande vattendrag eller över sjöar med hjälp av bogserbåt.
Vid den muddring som sannolikt gjordes 1913 avlägsnades den enkla risbron som öborna hade byggt nära södra änden av sundet, där det var som smalast. (Rester av risbron lär kunna hittas än idag). Den muddrade delen av sundet skulle ha ett garanterat djup av fyra meter. Behovet av en fungerande färja var i och med denna muddring uppenbart. Enligt muntliga uppgifter skänktes den första träfärjan av Edsvalla bruk. Denna färja sattes alltså i trafik år 1913 och ersattes 18 år senare av färja nummer två. Det finns inga fotografier bevarade av denna första färja. Ej heller har vi lyckats hitta några dokument som visar vilka beslut som fattats och som utan tvekan påverkade öborna starkt.
I samband med att farleden etablerades mellan Åsundaön och fastlandet kartlades också bottentopografin i vattenområdena utanför sundets ändar både i nordväst och i sydöst. Utmärkning av farled gjordes sålunda och denna förekom på sjökortet första gången 1917.
Farleden användes från 1918 även för transport av blekkemikalier (bl a kaustic soda och klorkalk) mellan den kemiska industrin på Skoghall och sulfitfabrikerna nämnda ovan. Dessa transporter pågick ända in på 60-talet och åtskilliga är väl de segerstadsbor som kommer ihåg tankbåten Elektra som gick i skytteltrafik på denna rutt. Flottning av sågtimmer och massaved var på den tiden så gott som det enda sättet att från Frykensjöarnas vattenområde och Klarälvsdalen transportera virket till sågverken och massafabrikerna nere vid Vänern.
Virke som hade upphandlats av Uddeholmsbolget i Frykenområdet skulle till Skoghall och lades därför i bunt i Norsälvens mynning och bogserades sedan till Skoghall vid tjänlig väderlek. På samma vis tvingades Billerudsbolaget att bogsera det virke som kom via Klarälven hela vägen från Skoghall till endera Slottsbron eller Kyrkebyn. Bogserandet av virkesbuntar skedde alltså i båda riktningarna genom Åsundasundet.
Hanteringen var säsongsbetonad och krävde stora vattenytor där virke kunde lagras i händelse av dåligt väder och. Vattenrätten runt Åsundaön köptes därför på ett tidigt stadium av det stora skogsbolaget. Redan 1927 genomfördes denna affär och samtidigt köpte bolagen en strandremsa 30 m bred som löper från Åsundaöns nordspets mot sydost runt Bryggviken och vidare genom sundet och nordsidan av Bärösundet. På detta vis kunde man försäkra sig om att alltid ha möjlighet att förtöja virkessläpen i skydd för väder och vind. Både Bryggviken och Bärösundet kunde tidvis vara fyllda med massaved och sågtimmer.
Den första färjan, som efter 18 års tjänst i sundet behövde bytas ut, har vi som sagt inga detaljerade uppgifter om. Det är först färja nummer två som vi har viss vetskap om och dessutom har vi ett antal fotografier.
De tre grannarna och jordbrukarna Gösta Olsson, Hilding Österberg och Gustav Olsson (bror till Folke) hade fått veta att färjan mellan Hammarön och Vidön hade ersatts av en bro. Detta erbjöd en möjlighet att få tag på en färja som var bättre och större än den befintliga. Ett sådant tillfälle fick inte försummas. De tog Gustavs båt Elida och gav sig iväg till Skoghall och väl tillbaka på kvällen kunde de meddela hemma att en ny färja hade införskaffats. Ett besked som säkert mottogs med glädje.
Färjan och färjeläget var en populär mötesplats för folket i bygden. Bilderna 10 och12
återger detta medan bild 11 visar Folke Olsson uppsträckt i beredskapsuniform år 1939. De båda övriga bilderna är tagna 1936 och 1940. Alla bilderna är från färja nummer två i ordningen. Personerna som är med på dessa bilder är beskrivna i bildtexterna.
Det gamla färjeläget ansågs med tiden vara alltför riskabelt speciellt vintertid med den branta utförslöpan ner mot färjan. Under de första beredskapsåren fick därför bönderna på ön statsbidrag dels för att bygga ett nytt färjeläge, som togs i bruk år1942, dels rusta färjan med ny körbana och ett högre räcke. En ny vägbank i det sanka område som fanns nordväst om det då befintliga läget byggdes. Även på fastlandssidan flyttades färjeläget i motsvarande omfattning. Dessa vägbankar används än idag för färjans ramper eller som vi kallar dem färjpallar. Färjan användes till 1953 då den ansågs vara alltför dålig för att rustas. Därmed sjönk färjan och blev liggande på botten utanför vägbanken. På den tiden fanns familjen Österberg som enda fast boende på ön och de tvingades anpassa sig till ett liv på ön utan färjeförbindelse.
Det dröjde sedan sex år innan färjetrafiken återupprättades av Gunnar Olsson som 1958 hade köpt den gamla färjan på Jäverön. Min far Gunnar jag och bogserade färjan från Jäverön. Färden gick först en kort bit upp i Klarälven sedan via Skoghallsälven och vidare över Kattfjorden till Åsunda. Det här var i september 1958. Färja nummer tre togs sedan i drift året därpå 1959 och gick i trafik i 20 år fram till 1979. Den hade byggts på Karlstads småbåtsvarv på Kannikenäset år1948 och ansågs vara relativt ny efter 10 års trafik mellan Skattkärr och Jäverön.
Färjorna har alltid drivits fram längs en kätting som ligger på botten mellan färjelägena över sundet. På de två äldsta gick kättingen över löphjul utefter ena långsidan på färjan. Färjan sattes i rörelse genom att man höll fast i kättingen med en klubba och sedan gick/trampade från ena änden till den andra. På färja nummer tre ersattes denna äldre typ av framdrivning med ett kättingspel, som innebar att man nu kunde veva färjan över sundet.
På 70-talet började färjan visa klara ålderstecken. Den började ta in vatten (läckte) och att hålla den flytande krävde alltmer tid. Speciellt var vårvintern bevärlig då färjan till viss del kom att ligga på land och torka isär. När den sedan drogs ut i vattnet igen så sjönk den innan fogarna svällde igen. Detta kunde upprepas ett par gånger. Vi fick ta hjälp av Eric Håkansson som i sin tur engagerade Vålbergs brandkår. En av de luckor som fanns på färjan ersattes av en specialgjord sådan med en lång svanhals, som stack upp över vatten ytan. Genom denna rörledning kunde sedan brandkårens motorspruta anslutas varpå färjan länsades och den stolta farkosten flöt upp till ytan igen. Jag har inget minne av att vi betalade för dessa tjänster utan brandkåren verkade se det hela som en nyttig övning med både brandbil och motorspruta.
Under den här perioden började Eric Håkansson och jag resonera om möjligheterna att bygga en ”riktig” färja. Planerna tog fart och det dröjde inte länge förrän Eric fått fram ett parti fartygsplåt från Domnarvets järnverk. Jag fick hjälp med ritningar och hållfasthetsberäkningar på KMW i Karlstad. Färjan skulle klara ett axeltryck på 10 ton. Min bror Nils började arbeta med finansieringen. Vi valde då att bilda en ekonomisk förening där delägarna fick köpa andelar. De pengar som kom in användes sedan som finansiering av färjan. Förberedelserna var klara 1978.
Färjan nummer fyra byggdes sedan under vintern och våren år 1979 på Håkanssons smidesverkstad i Vålberg. Den sjösattes och bogserades med flaggspel upphissat till Åsundaön i juli samma år av John Österberg med ett stort antal följebåtar. Färjan är alltjämt i trafik och vida överlägsen tidigare primitiva träfärjor. Efter nästan 70 års kamp med mer eller mindre gistna och till hälften vattenfyllda färjor har vi nu en färja byggd i fartygsplåt 6 mm tjock. Plåtarna var 6 meter långa och 1 meter breda. Färjan är bara 11 m lång men 6 meter bred. Vi gjorde ett misstag vid konstruktionen. För att undvika att färjan hamnade i en högre sjöfartsklass (gränsen går vid 12 meter), som skulle medföra högre krav på användarna, gjordes den bara 11 meter lång. Idag hade vi gärna sett att den varit 11,99 meter, vilket ju fortfarande är mindre än 12 meter, eftersom behovet att ta över tyngre laster ökar.
Färjan är godkänd för 10 tons last men kan ta upp till 15 ton med särskilda åtgärder vidtagna. Fyra personbilar samtidigt är numera en vanlig syn. Även denna färja måste emellertid vevas för hand med ett kättingspel, vilket upplevs som tungt av många. Överfärden tar mellan två och tre minuter beroende på vem som står vid veven. För att motordrift skall tillåtas har sjöfartsverket hittills krävt skepparexamen för den som svarar för överfärden. Detta på grund av att färjan korsar en farled. Senare kontakter visar att detta krav är på väg bort och motordrift för färjan planeras för närvarande.
Färjetrafiken kommer att bestå även i framtiden trots att all kommersiell trafik upphörde under 70-talet. Farleden är angiven i Svensk Lots och är fortfarande viktig för det rörliga friluftslivet. Sedan sekelskiftet svarar Åsundaöns Samfällighetsförening för färjetrafiken. Delägarna i denna förening svarar själva för sin överskeppning. När man kommer till färjeläget händer det ofta att färjan ligger på andra sidan och därmed måste den hämtas innan man kan köra ombord. För detta ändamål har vi två roddbåtar och det måste alltid finnas en på vardera sidan av färjeläget. Endast medlemmar har tillgång till färjan och roddbåtarna som därmed hålls låsta.
Dagens situation på ön
Vid mitten av 50-talet fick mina föräldrar (Astrid och Gunnar) tillstånd att stycka av 9 tomter utefter västra sidan av Bryggudden. Ändamålet gällde byggnation av fritidshus. De första tomterna såldes 1960 och byggandet startade mer eller mindre direkt. Nu finns 12 fritidsfastigheter på Bryggudden. Nästan alla övriga fritidshus på ön ligger numera också på friköpta tomter.
Under 1980-talet förvärvades den största fastigheten på ön av dåvarande ägaren till Åsundatorp och denne lyckades ändra namnet på sin del av ön till Åsundatorp vilket gäller än idag. Det finns därmed fyra fastigheter på ön som är registrerade som jordbruksfastigheter från den mista på 4 ha till den största på ca 350 ha. Allt jordbruk upphörde runt 1950-53, som tidigare nämnts, då alla åkrar utom de som tillhörde familjen Österberg planterades igen med granskog. Denna planterade granskog har nu vuxit upp till avverkningsbar skog. Några skiften har avverkats, till exempel på Bryggudden och Tybotten. Här har istället de nuvarande ägarna låtit plantera ädellövskog med bl. a. ek och ask samt fågelbärsträd. Det här kommer att ge en intressant förändring av närmiljön på ön.
På ön finns ett vägnät ca 3,5 km långt och vidare den lilla bilfärjan som trafikerar det sund som skiljer ön från fastlandet. Åsundaöns samfällighetsförening som bildades för fem år sedan svarar för väg och färja som ovan nämndes. Föreningens medlemmar står för alla kostnader utan statsbidrag. Bilvägen finns på norra delen av ön medan södra Åsundaön, som till stor del är klassad som naturreservat, saknar bilväg.
Två fastigheter är registrerade för åretruntboende. Det är en fastighet som ligger i västra delen av den så kallade Åsundabyn och den fastighet som ligger närmast färjeläget på ösidan. En familj driver också en näringsverksamhet i form av fiskeri på ön. Deras fiskeläge ligger nere vid den gamla notdragarplatsen i sundet ca 200 m nordväst om färjeläget.
Boendet på ön domineras annars av fritidsboende. Det finns ca 35 fritidsfastigheter på ön och majoriteten av dessa är medlemmar i samfälligheten tillsammans med jordbruksfastigheterna. Beteckningen sommarstuga bör undvikas i sammanhanget eftersom säsongen blir allt längre och fritiden tillbringas av många i välbyggda hus ute på ön under vår och höst. Tillgängligheten vintertid är begränsad även om det normalt handlar om en förhållandevis kort period från januari till april då isförhållandena kan hindra färjetrafiken.
Betonggolven i dåvarande stall och ladugård på Åsunda 1:2 utgör påtagliga rester från jordbrukstiden. Strövar man omkring ute i markerna så ser man på väldigt många platser spår efter tidigare åkermark. Den åretruntboende familjen har sin fastighet i stort sett på samma plats som 1:2 låg. Ett par av de gamla byggnaderna lever kvar i andra skepnader. Gustav Olsson lät t ex montera ned spannmålsmagasinet, som var en timmerbyggnad och av denna uppföra en bostad åt sig själv under åren 1952-53, i Hummelviken utanför Karterud. Ett annat exempel är timret från stallbyggnaden som återfinns i huset närmast färjeläget. På Österbergs fastighet har också det gamla spannmålsmagasinet tagits tillvara och är idag fritidshus. Likaså den tidigare nämnda Fridas stuga, som idag bebos av en yngre generation Österberg. På det som tidigare var Gösta Olssons gård finns både bostadshus och stallbyggnad bevarade.
Familjen Österberg håller dessutom än idag några åkertegar öppna i riktning mot Sörviken.
|
Folke hade två hästar, Flora och Spanjor, familjen Österberg och Gösta Olsson hade en var. Gårdarnas storlek benämndes ”tvåhästgård”. Säkert kunde man låna häst av varandra. 
Vid den här tiden var åkrarna inhägnade med taggtråd medan djuren fick gå utanför och beta av det magra gräs de kunde hitta på vägkanter och i skogsmarker. Vid ett tillfälle saknades en ko som Folke visste skulle kalva inom kort. Släkt och grannar mobiliserades i ett eftersök. Frampå kvällen kunde jag och mina bröder rapportera att ko och kalv var återfunna på en bergssluttning ute på Bryggudden.